Godmorgon!
Jag har länge funderat över detta med bekräftelsebehov och eftersom jag inte har lyckats diskutera detta med nån skriver jag mina funderingar här på bloggen.
Jag tror att alla har ett bekräftelsebehov, eller snarare, jag är säker på alla har det. Men eftersom vi är olika person så tror jag att alla behöver bekräftelse på olika sätt.
Att nån säger att du är snygg är ett sätt att få en bekräftelse, att kramar och att nån visar att den tycker om dig, det finns så extremt mycket som ger dig nån sorts bekräftelse.
ALLA behöver det och alla vi behöver det på olika sätt, så då försöker vi få det på olika sätt helt enkelt.
Vissa skriver extrema deprimerande texter på sina bloggar, facebook eller twitter för att få folk att reagera och undra vad som hänt. Det kanske inte är det smartaste att göra, tycker jag är personligen, men det är fortfarande ett sätt att försöka få bekräftelse. Jag har faktiskt själv gjort det, och om jag skulle komma till kritan så skulle jag säkert kunna göra det igen, för när jag är desperat (skulle nog faktiskt kalla det för desperat ja) så kan jag inte tänka klart, men jag är nog inte den enda som inte kan tänka klart i såna fall.
Sen har vi dem som lägger ut "utmanande" (vet inte om det är det rätta ordet men men) på sin blogg, facebook eller nått annat ställe, bara för att få massa likes. De kanske behöver det, för att känna sig nöjda med sig själva eller helt enkelt för att känna sig accepterade.
Det finns en massa sätt för att försöka få bekräftelse, tänker inte skriva alla jag kan komma på, eftersom detta är inget inlägg om "en guide för att få bekräftelse", men alla har sitt sätt, det kan vara medvetet men även omedveten. Jag tror nästan det är mer omedvetet än medvetet, att vi söker efter bekräftelse...
Jag vet inte varför, men på nått sätt tycker jag det är ganska intressant, hur människan funkar psykiskt och denna gång har jag fastnat för bekräftelse. Men det är för att jag själv har sökt det på så många olika sätt under mina 18 år, och flera av dem har inte varit på det smartaste sättet heller, men jag skäms inte för det är den jag var och kanske lite fortfarande den jag är idag...
Kram!
