Inlägg nummer 50!

CIAO!

Jag bloggade inte förra veckan... Attans... förlåt. Men jag hade varken tid, lust eller ork. Det var så mycket som hände förra veckan att jag knappt fick någon lugn stund.
Var hos läkaren i fredags, fick reda på att jag är deprimerad. YAY. Jag som var så himla rädd för att få den diagnosen också, ville inte direkt att min smärta skulle vara verkligen, men det var den, tyvärr...
THE SHOW MUST GO ON.
Jag överlever och behöver må bra igen...
På måndag har jag tid hos en kurator, hoppas det går bra.
Men jag har tänkt på en grej... För att må bra behöver man väl ändå inte få hjälp av andra? Jo visst, nu ska jag få hjälp av en kurator, men that's it. Jag menar, jag tänker inte lägga jobbet på min familj eller någon annan att jag ska må bra. Det ska jag klara själv, allra helst bör jag nog vara själv också...
Tror jag...
I andra fall då jag har mått dåligt har jag alltid varit själv, det borde även funka denna gång eller? Det borde gå... Jag gillar ju faktiskt att vara själv.

Bästa citatet ever!  Av min 11e Doktor <3
Försöker tänka på detta ganska ofta, det hjälper lite faktiskt.

Har i alla fall funderat mycket på det, hur vidare om man bör vara själv eller ”söka” komfort hos människor runt om kring en.. Eftersom jag har nån konstigt rädsla av komfort kommer det sluta med att jag ändå nog är själv... Wieee



A ja. Nästa vecka har jag uppspel av mitt gymnasiearbete. Är så himla pepp! Blir kanske ett inlägg om det.



Ha det bra än så länge!




PUSS!

(Oh, btw, inlägg nummer 50, coolt, yay, CIAO!)

Noveller?

Jaha ja, igår kväll kunde jag inte somna (som många andra kvällar) låg uppe och hade huvudet full av tankar. Och så kom jag helt plötsligt på...

Jag kan ju ta och börja skriva igen!

Alltså berättelser, noveller typ. Jag har gjort det periodvis sen jag gick i ottan, jag har ofta börjat de här perioderna då jag har mått dåligt och sen har det slutat med att jag har mått bättre.

Det kommer alltså bli väldigt små noveller, en per inlägg, lite då och då, än så länge har jag inte tillräckligt inspiration till att skriva en hel story om jag gjorde förr, men det kanske kommer? Hoppas det. Vore så himla underbart om jag kunde skriva igen.

Men nu i alla fall, har jag fått tillräckligt inspiration till flera ”noveller” och tänkte börja med att skriva en utav dem...

Hoppet som aldrig fanns där...

Blod droppade från hennes handled, det sved, men inte lika mycket som det hade gjort de andra gångerna, de gångerna innan. Det här var femte gången hon försökte.
”Nu eller aldrig,” tänkte hon, som hon redan hade gjort ett par gånger tidigare.
Hennes tankar började gå mot dem som hatade henne, de som alltid sa, att hon vore snyggare än död. Hon hade aldrig mött någon utanför hennes familj som tyckte om henne. Alla andra verkade ha något emot henne.
”Hora.”
”Tjocka jävel, du borde dö.”
”Ha, fan va tragisk du är din jävla slampa, gå och dö!”
Några av de kommentarerna hon fick varje dag, så fort hon gick utanför dörren. Därför höll hon sig ofta inne i sitt rum, där kunde ingen såra henne eller försöka såra henne. Eller jo... Hon kunde ju faktiskt såra sig själv.
Men nu var hon i badrummet, och satt på badrumsgolvet med en blodig rakhyvel i ena handen och från en av hennes handleder rann det blod.
Det hade aldrig runnit så mycket blod där i från tidigare...
Hon började känna sig yr och ovanligt trött.
Hon hade alltid varit en nattperson och aldrig varit trött, i alla fall inte så trött , runt midnatt. Men nu ville hon somna, det kändes som hon skulle somna..



….....



Två veckor sedan, försökte hon ta livet av sig, men det hade inte gått. Precis innan hon skulle somna fick hon panik, hon hade blivit rädd för döden, något hon aldrig tidigare hade blivit. Hon försökte desperat att stoppa blödningen och till slut lyckades hon.
Dagen efter vaknade hon upp och skämdes... Hon hade inte lyckats med att ta sitt egna liv. Va fan, var hon såg feg? Inget hopp fanns ju kvar, hon kunde lika gärna dö, ingen skulle sakna henne, men hon lyckades inte...
Nu två veckor senare, då hennes föräldrar hade gått och lagt sig för flera timmar sedan, satt hon uppe vid köksbordet. Hon hade ett glas vid sig tomt, det hade nyss innehållit rött vin, flaskan med rödvin stod bredvid glaset, sen lite till höger var det en halvfull burk med sömntabletter, det var hennes mammas tabletter egentligen.
Hennes mamma hade börjat ta dem, för att hon själv mådde dåligt och kunde inte sova. Men varför mådde hon dåligt då? Jo på grund av hennes dotter, självklart, för att hennes dotter mådde dåligt var hon så klart tvungen att må dåligt.
Hon hällde upp ett till glas rödvin och denna gång stoppade hon in två tabletter i munnen, samtidigt som hon drack. Så fortsatte hon... En... Två... Tre... Fem gånger blev det.
Totalt sex glas vin och tio sömntabletter. Hon gjorde det en extra gång till.
Sen blev hon yr igen...
Denna gång kunde ingen stoppa henne....
Hennes ögonlock blev bara tyngre och tyngre, hon försökte inte hålla tillbaka, ingen skulle ändå sakna henne, alla i hela världen skulle börja jubla så fort de fick veta att hon var död...
Sen slocknade hon...



….....



Två jävla månader... Det har gått två månader nu.
Sen hon för sista gången försökte ta sitt liv.
Hennes föräldrar hittade henne, tog med henne till sjukhuset direkt, magpumpning blev det, utan tvekan. Och hon klarade sig.
När hon vaknade blev hon skickad till barn-och ungdoms-psykiatriker utan diskussion. Där blev hon inlåst i två månader, två månader av rent helvete.
Aldrig igen...
Nu var hon tillbaka till skolan, hon mådde lite bättre, hon hade lovat att aldrig ta sitt liv, eller ens försöka igen. En liten gnutta hopp, kan man till och med säga att hon hade, det kanske skulle bli bra trotts allt.
Det var vår och skolan hade ändrat på sig totalt, inga taskiga kommentarer alls, igen pratade alls med henne i och för sig, men det var bättre så än att de sa taskiga kommentarer.
Hon satt på en bänk i skolparken, läste Harry Potter på engelska och var så djupt inne i den, att hon knappt märkte att en tjej var på väg mot henne.
”Hej.”
Var det till henne nån sa hej till?
Hon kollade sakta upp och mycket riktigt, var det en tjej som stod knappt en meter ifrån henne och kollade på henne. Inte taskigt, äcklad eller ens road utan mer lite nyfiket.
”Hej,” sa tjejen igen.
Hon kollade upp på hennes ögon, hon hade isblå ögon, så ljusa att de kunde tolkas som kalla, men på något vis var det dem varmaste ögonen hon nånsin hade sätt.
”Jag heter Maja,” tjejen räckte fram en hand och log.
Hon skakade hennes hand, sa sitt namn tillbaka och log hon med. Lite på tvingat, men med tanken på att hon inte hade gjort det på mer än tre år, kändes det ändå bra.

Så bra hade det aldrig känts tidigare.

Positiv? Negativ?

Ciao!

Det är svårt att hålla positiviteten uppe ibland, känner jag.

Jag har alltid haft perioder varje år då jag har mått lite dåligt, psykiskt speciellt. Men denna gång har den varit alldeles för länge, min dåliga period har varit sen i höstas och verkar bara bli värre och värre ibland, ska det nånsin ta slut? Känns som när den väl är på väg mot sitt slut så dras jag in igen och den onda cirkel börjar om på nytt.

(Jag tänker inte gå in på några detaljer)

Jag vet att jag måste bli mer positiv, inställningen till allt har oftast en stor betydelse, men ibland så orkar man inte och numera för mig har det där ibland börjat övergå till ett ofta.

Detta brukar resultera att jag drar mig undan ofta, från andra. Håller mig mest för mig själv och vet inte riktigt var nån stans jag ska ta vägen. Jag föredrar att ta hand om mig själv då, slippa låta nån annan ta hand om mig eller ens bry sig om mig.

Bäst att vara själv liksom ,eller?

Enough of that!

Hur kan man blir mer positivt då? Göra saker man tycker om?
Det är i alla fall vad jag försöker med just nu, jag skriver, jag gillar det och hoppas det hjälper. Än så länge känns det faktiskt bra!

Vad mer kan man göra? Försöka umgås mer med folk?
Jo, men det skulle jag kunna göra även om jag har fullt upp, borde jag hinna med och träffa någon jag tycker om.
Sen antar jag väl bara att det sista är väl att tänka positivt, om man märker att man kommer in på negativa tankar är det väl bara att försöka komma tillbaka på det positiva spåret. Försöka kan man ju alltid!

Jag ska försöka med det. Men en grej jag vet att jag måste göra... FLYTTA. Jag behöver verkligen komma bort här ifrån och starta om, så jag längtar till i sommar då jag äntligen flyttar.

PUSS!

Har ni glömt bort mig?

Ciao!

Har ni glömt bort mig?

Haha, hoppas inte det, eftersom jag hade tänkt att börja blogga igen!

Jag vet att jag har en massa att göra hit och dit, speciellt med skolan. Går sista terminen på gymnasiet, så nu är det fullt upp med allt det sista, gymansiearbetet, musikalen, slutproduktionen och all annan skolarbete som måste göras. Mitt i allt det här vill jag också kunna umgås med mina vänner och min pojkvän, samtidigt vill jag ha tid för mig själv.

Men jag borde hinna med att blogga, eller hur? Jag tycker trotts allt om att skriva, på något vis tycker jag att det är avslappnande. Så länge jag kan minnas har jag gillat att skriva, förr skrev jag historier som jag la upp på min förra blogg och på instagram. Sen av någon anledning la jag av, men skriv lusten börjar komma tillbaka.

Vilket jag tror att det kommer göra resultera i långa texter här på bloggen (säg inte att jag inte varnade er!).

Men nu till något roligare:

OM 88 DAGAR SKA JAG TILL LONDON MED MIN POJKVÄN!

Vi bestämde det ganska spontant och snabbt. Jag längtar så himla mycket! Det blir vår första lilla "resa" tillsammans, för min del blir det även min första resa utan någon i min familj, det känns bra!

Längtar så extremt mycket, så jag kommer säkert skriva om det en massa här på bloggen, så brukar jag göra då det finns något jag längtar till.

Men ja, ha det så bra! Ska här med försöka börja blogga minst en gång i veckan.

CIAO!