Noveller?

Jaha ja, igår kväll kunde jag inte somna (som många andra kvällar) låg uppe och hade huvudet full av tankar. Och så kom jag helt plötsligt på...

Jag kan ju ta och börja skriva igen!

Alltså berättelser, noveller typ. Jag har gjort det periodvis sen jag gick i ottan, jag har ofta börjat de här perioderna då jag har mått dåligt och sen har det slutat med att jag har mått bättre.

Det kommer alltså bli väldigt små noveller, en per inlägg, lite då och då, än så länge har jag inte tillräckligt inspiration till att skriva en hel story om jag gjorde förr, men det kanske kommer? Hoppas det. Vore så himla underbart om jag kunde skriva igen.

Men nu i alla fall, har jag fått tillräckligt inspiration till flera ”noveller” och tänkte börja med att skriva en utav dem...

Hoppet som aldrig fanns där...

Blod droppade från hennes handled, det sved, men inte lika mycket som det hade gjort de andra gångerna, de gångerna innan. Det här var femte gången hon försökte.
”Nu eller aldrig,” tänkte hon, som hon redan hade gjort ett par gånger tidigare.
Hennes tankar började gå mot dem som hatade henne, de som alltid sa, att hon vore snyggare än död. Hon hade aldrig mött någon utanför hennes familj som tyckte om henne. Alla andra verkade ha något emot henne.
”Hora.”
”Tjocka jävel, du borde dö.”
”Ha, fan va tragisk du är din jävla slampa, gå och dö!”
Några av de kommentarerna hon fick varje dag, så fort hon gick utanför dörren. Därför höll hon sig ofta inne i sitt rum, där kunde ingen såra henne eller försöka såra henne. Eller jo... Hon kunde ju faktiskt såra sig själv.
Men nu var hon i badrummet, och satt på badrumsgolvet med en blodig rakhyvel i ena handen och från en av hennes handleder rann det blod.
Det hade aldrig runnit så mycket blod där i från tidigare...
Hon började känna sig yr och ovanligt trött.
Hon hade alltid varit en nattperson och aldrig varit trött, i alla fall inte så trött , runt midnatt. Men nu ville hon somna, det kändes som hon skulle somna..



….....



Två veckor sedan, försökte hon ta livet av sig, men det hade inte gått. Precis innan hon skulle somna fick hon panik, hon hade blivit rädd för döden, något hon aldrig tidigare hade blivit. Hon försökte desperat att stoppa blödningen och till slut lyckades hon.
Dagen efter vaknade hon upp och skämdes... Hon hade inte lyckats med att ta sitt egna liv. Va fan, var hon såg feg? Inget hopp fanns ju kvar, hon kunde lika gärna dö, ingen skulle sakna henne, men hon lyckades inte...
Nu två veckor senare, då hennes föräldrar hade gått och lagt sig för flera timmar sedan, satt hon uppe vid köksbordet. Hon hade ett glas vid sig tomt, det hade nyss innehållit rött vin, flaskan med rödvin stod bredvid glaset, sen lite till höger var det en halvfull burk med sömntabletter, det var hennes mammas tabletter egentligen.
Hennes mamma hade börjat ta dem, för att hon själv mådde dåligt och kunde inte sova. Men varför mådde hon dåligt då? Jo på grund av hennes dotter, självklart, för att hennes dotter mådde dåligt var hon så klart tvungen att må dåligt.
Hon hällde upp ett till glas rödvin och denna gång stoppade hon in två tabletter i munnen, samtidigt som hon drack. Så fortsatte hon... En... Två... Tre... Fem gånger blev det.
Totalt sex glas vin och tio sömntabletter. Hon gjorde det en extra gång till.
Sen blev hon yr igen...
Denna gång kunde ingen stoppa henne....
Hennes ögonlock blev bara tyngre och tyngre, hon försökte inte hålla tillbaka, ingen skulle ändå sakna henne, alla i hela världen skulle börja jubla så fort de fick veta att hon var död...
Sen slocknade hon...



….....



Två jävla månader... Det har gått två månader nu.
Sen hon för sista gången försökte ta sitt liv.
Hennes föräldrar hittade henne, tog med henne till sjukhuset direkt, magpumpning blev det, utan tvekan. Och hon klarade sig.
När hon vaknade blev hon skickad till barn-och ungdoms-psykiatriker utan diskussion. Där blev hon inlåst i två månader, två månader av rent helvete.
Aldrig igen...
Nu var hon tillbaka till skolan, hon mådde lite bättre, hon hade lovat att aldrig ta sitt liv, eller ens försöka igen. En liten gnutta hopp, kan man till och med säga att hon hade, det kanske skulle bli bra trotts allt.
Det var vår och skolan hade ändrat på sig totalt, inga taskiga kommentarer alls, igen pratade alls med henne i och för sig, men det var bättre så än att de sa taskiga kommentarer.
Hon satt på en bänk i skolparken, läste Harry Potter på engelska och var så djupt inne i den, att hon knappt märkte att en tjej var på väg mot henne.
”Hej.”
Var det till henne nån sa hej till?
Hon kollade sakta upp och mycket riktigt, var det en tjej som stod knappt en meter ifrån henne och kollade på henne. Inte taskigt, äcklad eller ens road utan mer lite nyfiket.
”Hej,” sa tjejen igen.
Hon kollade upp på hennes ögon, hon hade isblå ögon, så ljusa att de kunde tolkas som kalla, men på något vis var det dem varmaste ögonen hon nånsin hade sätt.
”Jag heter Maja,” tjejen räckte fram en hand och log.
Hon skakade hennes hand, sa sitt namn tillbaka och log hon med. Lite på tvingat, men med tanken på att hon inte hade gjort det på mer än tre år, kändes det ändå bra.

Så bra hade det aldrig känts tidigare.